Dikter och berättelser

På denna sida har vi samlat diverse tänkvärda dikter, sånger, visor och berättelser. Under varje alster finns en kort presentation av författaren och dennes liv.

 

Kungssången

Ur svenska hjärtans djup en gång
en samfälld och en enkel sång,
som går till kungen fram!
Var honom trofast och hans ätt,
gör kronan på hans hjässa lätt,
och all din tro till honom sätt,
du folk av frejdad stam!

O konung, folkets majestät
är även ditt. Beskärma det
och värna det från fall!
Stå oss all världens härar mot,
vi blinka ej för deras hot,
vi lägga
dem inför din fot,
en kunglig fotapall.

Men stundar ock vårt fall en dag,
från dina skuldror purpurn tag,
lyft av dig kronans tvång
och drag de kära färger på,
det gamla gula och det blå,
och med ett svärd i handen gå
till kamp och undergång!

Och grip vår sista fana du
och dristeliga för ännu
i döden dina män!
Ditt trogna folk med hjältemod
skall sömma av sitt bästa blod
en kunglig purpur varm och god,
och svepa dig i den.

Du himlens Herre, med oss var,
som förr Du med
oss varit har,
och liva på vår strand
det gamla lynne
ts art igen
hos Sveakungen och hans män,
och låt Din ande vila än
utöver nordanland!

Carl Vilhelm August Strandberg (Talis Qualis) född 1818 i Södermanland, död 1877.

 

Carl Vilhelm August började i Lund studera 1837 och tog kansliexamen 1847. Samma år gifte han sig. Avled 1877 sittande vid sitt skrivbord; efterträddes i Akademien av Viktor Rydberg, som 1895 avled på samma sätt. Strandberg skrev texten till Kungssången 1844 , egentligen inte främst av vördnad för kungahuset utan för att förmå kungen till anfallskrig mot Ryssland i syfte att återerövra Finland . Strandberg saknade i själva verket inte republikanska och revolutionära sympatier.

Sverige

Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden.
Nu spela källorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn än gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.

Verner von Heidenstam född

 

 

Hjelten

Hvarför smädar du mig ständigt,
ögonblickets lumpna skara,
utan vilja, utan merg?
Fånga fjärlarna behändigt,
men jag ber, låt örnen fara
fri kring sina blåa berg.

Ser du, kring den starke anden
växa alltid starka vingar.
Hvad rår örnen väl derför?
Dufvan plockar korn i sanden,
men Han tar sitt rof och svingar
mot den ban der solen kör.

Frågar stormen när han ryter,
frågar himlens höga dunder,
när det öfver jorden far,
om det någon lilja bryter,
om det i de gröna lunder
störer ett förälskadt par?

Evigt kan ej bli det gamla,
ej kan vanans nötta lexa
evigt repas opp igen.
Hvad förmultnadt är, skall ramla,
och det friska, nya växa
opp utur förstörelsen.

Icke jag har härjat fälten,
ej hvälft Södern opp och Norden,
det hör högre makter till.
Skalden, tänkaren och hjelten,
allt det herrliga på jorden,
verkar blindt, som anden vill.

Uppe bland de höga stjernor
skrefs den väldiga bedriften
för hvars skull jag kom hit ner.
Icke tidens kloka hjernor,
ej den falska lyckans skiften
hämma hennes fortgång mer.

Derför går jag, trygg och lika,
huru ock mitt rykte ljudar,
hvart mig ock mitt öde för.
Ej för menskor vill jag vika,
endast för de höge Gudar,
hvilkas tysta röst jag hör.

Låt dem flykta, låt dem fara
mina slafvars hop som rysa
vid den högre kraftens bud.
Ensam går jag. Natt skall vara
innan himlens stjernor lysa.
innan hjelten blir en Gud.

Falla kan jag. Under månen,
den omvexlingsrika, bodde
ingen fri för ödets kast.
Lejontämjarn, gudasonen 1
föll när svekets klädning grodde
vid hans breda skullror fast.

Men han reste sig, och tände
sjelf sitt bål på höga Oeta
och flög dän, gudomliggjord.
Så min hjelteban ock ände.
Och vill bålets namn du veta
Söder heter det, och Nord!

Esaias Tegnér föddes i Värmland 1782, död 1846.

1799 skrev Tegnér in sig vid Lunds Universitet. Han blev sedermera 1812 professor i det grekiska språket. 1818 blev han efter Oxenstierna invald som en av de arderton i Svenska Akademien. Hans mest kända verk är troligen romancykeln "Frithiofs Saga", men även "Hjelten" ovan är ett av hans mest kända verk.

 

Hemlandet

Du hemmets jord, der jag som liten lekte,
Din blotta åsyn gör min känsla varm.
Här var det, modershänder ömt mig smekte,
Här blef jag lyftad på min faders arm.
Här är den fläcken, der jag först såg ljuset
Och der jag nötte mina barnaskor.

Än står det qvar, det gamla kära huset,
Med många minnen ifrån far och mor.
Och här bo ännu många barndomsvänner,
Som kunna minnas väl den tid, som flytt.
När dem jag råkar, i mitt bröst jag känner,
Som om det gamla blefve åter nytt.

Här har jag grafvar för mitt minne kära
På kyrkogården, der jag ofta stått,
Der kan jag komma liksom mera nära
De trogna vännerna, som hädan gått.

Här fick jag se en bok för första gången;
Jag gått i skola här och samlat rön.
Här öfvade jag in den första sången
Och här jag lärde mig min första bön.

Så mycket godt och skönt jag här mig lärde
På skolans bänk och vid föräldrars bord;
Och derför sätter jag det högsta värde
På denna lilla fläck utaf vår jord.

Och stode jag en gång vid verldens ände
Uti ett land, som syntes skönt och rikt,
Men ibland söderns barn, som ej jag kände,
Och hvilkas språk ej är mitt eget likt,
Och om jag såge då vår flagga hissas
I någon hamn, der blott jag vore gäst,
Jag skulle mer än någonsin förvissas,
Att borta är det bra, men hemma bäst.

Om der bland främlingslandets berg och dalar
Jag kunde fånga några spridda ljud
Af detta språk, som hvarje landsman talar,
Det skulle klinga som ett hemlandsbud.
Vid denna helsning ifrån höga Norden
Min tunga skulle lossa sina band
Och ropa ut de kanske glömda orden:
Jag har ett hem, jag har ett fosterland.

Carl David af Wirsén, född 1842, dog 1912.

Carl David af Wirsén var ledamot av Svenska Akademien, stol 8, åren 1879 till 1912 (ständig sekreterare från 1884). Innan han kom dit studenrade han vid Uppsala Universitet. Där kom han snart att ingå i kretsen kring det så kallade "Namnlösa sällskapet", en grupp unga akademieker med litterära intressen, vars verksamhet inte saknade de traditionella studentikosa inslagen. Sedermera blev han mer sansad och tryckte undan det skandalösa under studenttiden. Han byggde ett verbalt hegemoniskt imperium baserat på viktoriansk idealistisk konservatism. Han var då beundransvärd och en hjälte. Dessvärre tog makt och girighet över och hans liv slutade med att han förde krig mot de liberala ungtupparna Verner von Heidenstam, Tor Hedberg, August Strindberg och Oscar Levertin.

 

Vårdträdet

Till Agathe och Richert von Koch.

På odalmannens gård
stod åldrig lind,
ättens vördade träd,
med väldig krona
och stam, runristad av tjugu släktled.

Stormen kom,
starkare än i mannaminne:
det härliga trädet,
tyngt av åren,
föll.

Husets folk
stod sörjande kring den fallna.
Silverhårig farfader,
som frestat nittio vintrar,

smekte med vissnad hand
hennes vindfarna bark och sade:

Vi skiljas ej, du dör ej.
Du skall leva i en dotter,
en stark telning från din stam.
I dig själv levde en moder,
som, när Midgard var tusen år yngre än nu,
sköt upp ur dess mull
och skänkte svalka åt fäder,
vilkas namn förnimmas på Sagas mun,
om de ej tonat bort i tidernas fjärran.

Och din dotter skall växa,
välsignad av de himmelska,
och med susande krona
för släkten, som komma,
förtälja de sagor,
som du förtalt
för svunna släkten,
och lyfta, som du,
lyssnande andar
till evighetstankar.

Vad äldst jag minns
är min moders blick
och därnäst dig, mina dagars vän!

Som barn jag sövdes
av ditt sus:
tyngda ögon
sökte ännu
i saltakets glugg
ditt gungande bladverk,
där det dallrade
i dejligt solljus
eller skymtade
mot skymningens stjärnor.

Min första idrott
var, när förvägen
klättrare hann
din högsta gren
och såg där
med tjusad syn,
med spirande längtan
till ledungsfärder,
i guldglitter
det gränslösa,
himmelspeglande havet.

Jag minns så väl:
dina vingade gäster
skydde icke
den obevingade.
Av ålder fanns
ett fridsförbund

emellan min ätt
och dina åbor.
Trygg kvittrade
trädpiplärkan,
staren lockade,
lövsångaren
sjöng sin vackra
visa bredvid mig.

När jag som yngling
återkom,
sen fjärran med seglens
svan jag färdats,
sökte min blick
hän över slätten
i blånat avstånd
ditt bladverks rundning,
och när jag hunnit
till hemmets grind,
viskade du
till välkomsthälsning
mina bästa
barn domsminnen
och mina löften för livet.

Hur skön jag såg dig
den sommardag,
då hem jag förde
min fagra brud!

Hur slösande
du slöjat dig
i dina väna
blomstervippor!
Aldrig göt du
ljuvare
din ångas doft
i aftonluften
än när solen, som lyst
den lyckliga dag,
sjönk ned under skimrande skyar.

Ej månde vi skiljas,
du minnesrika!
Du flyttar nu in
i fädernas sal;
ty ditt virke skall slöjdas
i sinnrik snidning
till högsätesstolpar
och heliga bilder,
som tyda i tecken
tidernas gåtor
och mana till manlig
levnad de mina.
Ditt virke skall slöjdas
till värnande sköldar
att lyftas framför
lag och frihet;
med järnet spetsas
till spjutstänger

att föras i fejd
för fosterjorden
av mina söners
modige söner
i Svealandens
kämpars led.

*

Ask vet jag stånda,
nämnd Yggdrasil:
den är det väldiga
alltets vårdträd.
Världar på
dess grenar vila,
dess rot rann upp
ur rymdernas djup.

Det ljus, som i trädets
krona gjuter
livets friskhet,
färg och fägring,
menar man, kommer
ur mänskovärlden,
ur tidernas goda
tankar och dåd.

Men Nidhögg gnager
i rotens nätverk,

och gift han in
i såren gjuter;
det, menar man, kommer
ur mänskovärlden,
ur tidernas onda
tankar och dåd.

Nornan har sagt:
det närmar sig dagar,
som ymnigt nära
Nidhöggsgiftet.
Lärkans ljuva
sång då lönas
med pilens järn
i sångarhjärtat;
gisslet sargar
suckande dragarn
till tack för mödan
i middagshettan.
Stolt går med otyngd
skuldra den starke,
den svage bär
sin börda och hans.
Bonden fäller,
fal för vinning,
med egen hand
sin ätts vårdträd.
Det flyktiga nu
vill njuta sitt eget,

men ej kedja forntid
och framtid samman.
Så lossas hävdernas
heliga länkar.
Himmelssyner
hägra ej mera.
Rättens runor
ristas av våldet.
Som gudar dyrkas
Lusta och Guld.

Då klagar Yggdrasils
träd och kvider,
då gulnar lummigt
lövvalv och glesnar.
Det lider fram
mot fimbulvinterns
förutsagda fasors natt.

Hårt är i världen,
hisklig orätt,
dukade bord
för lustans döttrar,
hungerns död
vid dygdig moders
sinade bröst
för trälens barn.

Då klagar Yggdrasils
träd och kvider,
dess grenar gnissla för isiga ilar.
Det skymnar fram
mot fimbulvinterns
förutsagda fasors natt.

»Bröder månde bröders
bane varda,
slitas månde systrars
söners frändskap.
Hårt är i världen,
hiskliga laster,
yxtid, knivtid
med kluvna sköldar.»

Yggdrasil kvider
med kronan skövlad,
nu skälver dess starka
stam till roten,
skalvet skakar jordens grunder,
flammor stiga
ur fjällens djup.

Solen brann ut,
natten är inne,

stormar ryta
i öde rymder.
Men högre dånar
Heimdallsluren,
som skallar till skapelsens sista strid.

Upp slås
avgrundsportar,
ättehögarnas
grifter öppnas.
De, som levat,
återlivas
att hävda sitt rum
i härarnas led.

Spjutsvingande
skaror spränga
åt skilda håll
på snabba hästar
dit, där hon fladdrar,
Lokes fana,
dit, där hon glänser,
Balder den godes.

Vilt de blandas
i vapenträngsel,

lyst av brinnande
världars lågor.
Vinner Loke?
Vinner Balder?
Segrar det onda
eller det goda?

Stridens vågs
skålar vackla --
alla vi lade
där våra lod --
tills i frälsningens
vågskål fäller
onämnd Gud
sin godhets vikter.
Det onda varder
då till intet,
rymdernas brand
var en reningseld.

Sen stiger ur djupet
en skönare jord,
där våren leker
kring livets källor.
Utöver den
breder Yggdrasil,
alltets vårdträd,
en vänare krona.

Syndfritt släkte
samlas där
till evig glädje
i ljusets salar,
och oskuldstidens
tavlor, de gyllne,
hittas i gräset
vid härlig stam.

Viktor Rydberg född 1828 i Jönköping, död 1895 i Djursholm.

Ledamot av Svenska Akademien, stol 16, från 1877. Mest känd för sin "Betlehems Stjärna" som i folkmun kallas"Gläns över sjö och strand" efter tonsättningen av Alice Tegnér, samt "Tomten". Han miste tidigt sina föräldar och blev fosterbarn och läste grundskolan i Jönköping. Senare flyttade han för att läsa gymnasium i Växiö och träffade där biskopen Esaias Tegnér, vilken kom att betyda mycket för Viktor. Men han läste sen vid Lund och levde studentikost liv utan att avlägga examen. 1877 blev Rydberg hedersdoktor i Uppsala och invaldes i Svenska Akademien efter C. V. A. Strandberg (signaturen Talis Qualis , numera mest känd för första och möjligen femte strofen i texten till Kungssången).

 

Skogsbygden

Der hemmet är för omedveten dygd,
ursprunglig kraft och forntids enkla seder,
der utan tvång naturens fullhet breder
sin friska fägring ut, är sångens bygd.

Der minnet samlat sedan tusen år
sin rika skatt i hjertats trogna gömma,
der vågen diktar än och bergen drömma
i ostörd frid, der blommar sagans vår.

Der sång och saga djupt i skogens ro
urgamla sägner, friska än, förtälja,
der ville skalden mellan bergen välja
långt bort från verldens larm sitt tysta bo.

Bernhard Elis Malmström född 1816 i Tysslinge, död 1865.

Ledamot av Svenska Akademien, stol 13, från år 1849 till 1865. föddes på Holmstorps gård i Vintrosa, Närke. Han var skald, litteraturhistoriker och ledamot av Svenska akademin 1849 och professor i Uppsala 1856. Hans mest kända dikt är "Angelika". Det har antagits att dikten är en hyllning till en flicka han kände i barn- och ungdomsåren - Angelika Dahlman från Loviseholm i Vintrosa. Hon dog ung och ligger begraven på Lillkyrkas kyrkogård.

 

"Friska hjertan, milda löjen
Glada tungor, rena nöjen,
Hurtigt mod på riddarvis
Skall vår Orden städse pryda
Och betyda
Awazu och Walassis"

Olof von Dahlin född i Vinbergs prästgård 1708, död i Drottningholm 1763.

Olof von Dahlin grundade 1732, tillsammans med nagra goda vänner, Awazu och Walassis Orden. Denna ordensvisa skrevs någon gång mellan 1732 och 1748. Dalin hade många järn i elden, han var författare, historiker, kunglig bibliotekarie, lärare för kronprins Gustav (III), hovpoet och litterär rådgivare vid Lovisa Ulrika s hov. Ett av hans mest kända verk är "Sagan om hästen" från 1740.

 

Vårbal

Nu är det en sjungande försommarnatt.
Nu glömma vi världen, nu minnas vi bara,
att vi äro unga, envar i vår skara,
och att vi en tysk musikantkår fått fatt.

På dansbanan uppe bland berghagens trän,
där stråkar i helgedagskvällarna brusa,
i hägnet av björklövsgardinerna ljusa
vi jubla de skuggiga timmarna hän.

Blås upp då, orkester, en vinande vals!
Vi dansa åstad, så att tiljorna gunga,
från bultande tinningar hatten vi slunga,
och kragen vi riva från trängande hals.

Det tvång som vår sjudande ungdom bar
vi lösa i kväll och naturbarn vi leka.
När dansen är slut, våra flickor vi smeka,
på bänkarna vilande, par invid par.

Och nymånen lyfter sitt tvillinghorn
ur nattbleka skyar, dem vindarna slita.
Vid gärdet stå häggarna runda och vita
bland granskatar, svarta och vassa som torn.

Och vindens, naturens förlossande röst
igenom musik som skränar och larmar
når samklang i flämtande jungfrubarmar
och samklang i starke ynglingars bröst.

Jag lyfter dig högt i den sjungande vår,
du mö som vart min i den stormande dansen.
Jag ser i ditt öga den smäktande glansen,
jag hör hur ditt hjärta mot snörlivet slår.

Erik Axel Karlfeldt född 1864 i Karlbo, Dalarna, död 1931.

Ledamot av Svenska Akademien från år 1904 , nobelpristagare i litteratur år 1931 (postumt). Han studerade svensk litteratur, nordiska språk och engelska på universitetet i Uppsala. Erik Axel Karlfeldt, som han kallade sig från 1888, tog sin lic examen först år 1898. Många avbrott som informator och vikarierande lärare hade varit nödvändiga för att klara försörjningen. Han tjänstgjorde bl a i Bräcke, Djursholm och Molkom. 1904 blir Erk Axel medlem i Svenska Akademien. 1917 får han utnämningen Hedersdoktor i Uppsala. 1921 köper han gården i "Sjugare". Från sekelskiftet och fram till sin död levde och verkade han i Stockholm. Fridolins visor och Fridolins Lustgård är ett par av hans större verk.

 

Odalbonden

Å bergig ås, där står mitt hus,
Högt över skog och sjö.
Där såg jag första dagens ljus,
Och där vill jag ock dö.
Må ho, som vill, gå kring världens rund:
vare herre och dräng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund
och är helst min egen man.
Mig lockar icke ärans namn.
Hon bor dock i mitt bröst.
Min skörd ej gror i ryktets famn.
Jag skär den lugn var höst.
Den jorden behärskar har tusende ben
och väl tusende armar därtill.
Men svårt är dem röra min arm är ej sen
att föra ut, vad jag vill.
Jag tror ej böljans falska lopp,
som far förutan ro.
Den fasta jord, hon är mitt hopp,
hon visar evig tro.
Hon närer mig ur sin hulda barm
den tid, som mig ödet gav.
Hon fattar mig säkert, hon håller mig varm,
då jag dör, uti djupan grav.
Ej buller älskar jag och bång.
Vad stort sker, det sker tyst.
Snart märks ej spår av stormens gång,
av blixten, sen den lyst.
Men tyst lägger tiden stund till stund,
och du täljer dock icke hans dar.
Och tyst flyter böljan i havets grund;
fast regnbäcken skrålande far.
Så går ock jag en stilla stig:
man spör om mig ej stort.
Och mina bröder likna mig,
var en uppå sin ort.
Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det brödet är vårt.
Av oss har det hälsa, av oss har det kraft,
och blöder det blodet är vårt.
Var plåga har sitt skri för sig,
men hälsan tiger still;
därför man talar ej om mig,
som vore jag ej till.
De väldige härar med skri och med dån
slå riken och byar omkull;
tyst bygga dem bonden och hans son,
som så i blodbestänkt mull.
Mig mycken lärdom ej är tung,
jag vet blott, var är mitt.
Vad rätt är, ger jag Gud och kung
och njuter resten fritt.
De lärde, de rike, de bråka sitt vett
att röna, vars rätt som är god.
Mig ren är den rätt, som man värvt med sin svett
och som man värjt med sitt blod.
Jag går ej stadigt stugan kring;
ty blir mig hågen varm,
jag vandrar upp till Svea ting
med skölden på min arm.
Med mång´ ord talar vår lagman ej
för kungen i allmän sak.
Men kraftigt är allmogens ja eller nej
under vapnens skallande brak.
Och om till krig man uppbåd ger,
så gå vi man ur gård:
där kungen ställer sitt banér,
där drabbar striden hård.
För älskade panten i moders famn,
för fäder, för hem vi slåss.
Och känner ej ryktet vårt dunkla namn,
Sveakonungar känna oss.

- - -

Så sjunger glatt vid sprakande spis
i den kalla vinterkväll
den gamle man uppå bondevis
med söner sin´ i sitt tjäll.
Han sitter och täljer sin ålders stav.
Må hans ätt ej i Sverige se slut!
Väl bondens minne sänks uti grav;
men hans verk varar tiden ut.

Erik Gustaf Geijer född 1783 i Ransäter, död 1847 i Stockholm.

1799 börjar Erik Gustaf som student i Uppsala, där han 1806 fick sin magistergrad vid Uppsala universitet. 1803 och 1810 vinner han Svenska Akademiens stora pris, 1811 är Geijer en av stiftarna av Götiska förbundet och redaktör för dess tidskrift Iduna, där han också publicerar en rad nationellt och romantiskt präglade dikter, "Manhem", "Vikingen", "Odalbonden" mfl. 1817 fick Erk Gustaf en professur i

 

Ett gammalt bergtroll

Det lider allt emot kvälls nu,
och det är allt mörk svart natt snart,
jag skulle allt dra till fjälls nu,
men här i daln är det allt bra rart.

På fjällets vidd där all storm snor
är det så ödsligt och tomt och kallt,
det är så trevsamt där folk bor,
och i en dal är så skönt grönt allt.

Och tänk den fagra prinsessan,
som gick förbi här i jåns
och hade lengult om hjässan,
hon vore allt mat för måns.

Det andra småbyket viker
och pekar finger från långt tryggt håll,
det flyr ur vägen och skriker:
tvi vale för stort styggt troll!

Men hon var vänögd och mildögd
och såg milt på mig, gamle klumpkloss.
fast jag är ondögd och vildögd
och allt vänt flyktar bort från oss.

Jag ville klapp'na och kyss'na,
fast jag har allt en för ful trut,
jag ville vagg'na och vyss'na
och säga: tu lu, lilla sötsnut!

Och i en säck vill jag stopp'na
och ta'na med hem till julmat,
och se'n så äter jag opp'na,
fint lagad på guldfat.

Men hum, hum, jag är allt bra dum,
vem skulle sen titta milt och gott,
en tocken dumjöns jag är, hum, hum,
ett tocke dumt huvud jag fått.

Det kristenbarnet får
vara,
för vi troll, vi är troll, vi,
och äta opp'na, den rara,
kan en väl knappt låta bli.

Men nog så vill en väl gråta,
när en är ensam och ond och dum,
fast litet lär det väl båta,
jag får väl allt frumla hem nu, hum, hum.

Gustaf Fröding (Ur: "Stänk och flikar"), född 1860 i Alster, Värmland, död 1911 i Stockholm.

Gustaf Fröding föddespå Alsters herrgård utanför Karlstad som ättling till värmländska bruksägar- och ämbetsmannasläkter. Farfadern var brukspatronen Jan Fröding och morfadern vetenskapsmannen och biskopen Carl Adolph Agardh. Familjen Fröding flyttade flera gånger och bodde bl.a. på Byn vid sjön Alstern, i Karlstad, Lund och Kristinehamn. Efter sin studentexamen i Karlstad 1880 studerade Gustaf vid Uppsala universitet, men avlade ingen examen. Det finns ett flertal stipendier och priser som bär Frödings namn. Ett av dessa är Uppsala studentkårs Frödingstipendium, utdelat vart tredje år sedan 1923 efter omröstning bland medlemmarna i både Uppsala studentkår och landets övriga studentkårer . Ett annat, ett årligt lyrikpris, utdelas av det 1969 bildade Gustaf Fröding-sällskapet. Dennes mest kända alster måste vara "Det var dans bort i vägen". Kända diktsamlingarn är "Stänk och flikar" och "Gitarr och dragharmonika".